om kärlek

Historien igenom vittnar om tragisk kärlek. Pyramus och Thisbe, Dante och hans Beatrice och såklart Romeo och Julia. De är unga och vackra människor, och har sådan otroligt stark kärlek till varandra men har alla stora hinder i vägen som gör att de inte kan få varandra. Men deras kärlek lever kvar än idag och fortfarande är de många som gråter och känner igen sig i deras öde. Varför vill så många läsa om olycklig kärlek? tänkte jag häromdagen. Men så insåg jag. Det är så idag med. Religion, etnicitet, ålder kulturella skillnader, kön och de traditionella måttstockarna för hur ett "normalt" förhållande ska vara är allt för starka. Vit kvinna och vit man, kristna och från samma bakgrund. Mörk man och mörk kvinna, båda muslimer. Har vi, år 2013 inte kommit längre än så? I Frankrike protesterar de vilt just nu mot att införa gay-äktenskap, i många länder har de tvångsäktenskap och fortfarande så innebär det för många stora problem om man hittar sin kärlek utanför den kyrka man är med i. Varför är det så? Varför kan vi inte vara glada och lyckliga för att två människor, i en värld där det bor 6 miljarder, hittat kärleken och lyckan och vill fira detta genom att lova varandra evig trohet? Det är ju det vackraste som finns! Kärlek! Världen behöver mer kärlek, inte kämpa emot den! Vad spelar det för roll om det är två män som älskar varandra? Vi borde ändå vara glad för deras skull.