om styrka.

Detta med att "undrienda" två otroligt viktiga personer i sitt lv på mindre än en vecka. Detta när någon så nära gjort en så illa att bara tanken, bara TANKEN på att se vad den personen lyssnar på via facebook, gör att det känns som att hjärtat hoppat ut ur bröstkorgen och blir överkörd av en buss. Som dessutom backar tillbaka. "Du är så stark, Caroline", tycker vissa. "Hade jag varit med om det du varit med om hade jag inte gått upprätt", säger Lina. Vad svarar man på det? Vad svarar man, när man känner att varenda cell i ens kropp värker och säger nej, men man vet att man får inte sluta gå, får inte sluta andas, får inte sluta le? "När man inte har något annat val än att vara stark, är man stark" svarar jag. Ler. Säger inte att min kropp faktiskt har gått sönder, men jag håller på att läka den. För det gör jag. Jag ska sätta ihop de spillrorna som en gång var jag. Jag ska bli hel igen. När jag tittar fram ur min sorg, kisandes och tårögd ser jag allt jag faktiskt har att glädja mig för. Mina vänner som finns där, som ställer upp. Som hjälper, pysslar om och lyssnar. Som inte blir trött och vresig för att man hör av sig för mycket, utan förstår. Och bryr sig om. Jag ser min mamma, som trots att vi är så olika (eller helt enkelt för lika) tar så varsamt hand om mig som om jag vore en skadad fågelunge. Jag ser mig själv. Som kämpar sig upp, starkare än någonsin förr.